Jag tycker om mitt jobb, tanken och syftet med vad jag ska utföra. Jag tycker om att vara i skolan eftersom det är dynamiskt. Har svårt att tänka mig ett annat yrke. Samtidigt kan det vara så tufft. Stora klassar, mycket som ska hinnas med. Efter några VAB-dagar och egen sjukdom ligger jag efter massor. Ihop med att vara en tredjedel tillsvidare, en tredjedel visstid och en tredjedel arbetssökande gör det hela lite bökigt. Samtidigt vill jag vara en del av mina barns förskola eftersom det sker förändringar pga neddragningar där också. Samtidigt ska jag bejaka andra jobb pga 30 % tillsvidare kommer jag ju inte att kunna leva på i all tid och evinnerlighet. Mycket ska klaffa och hållas ordning på.
Jag tänker att jag ändå är akademiskt utbildad. Jag tänker att jag har arbetslivserfarenhet, körkort, ett bra kontaktnät, en fin familj och god kontakt med mina barns pappa (separerade). Jag har mitt personliga skyddsnät om något skulle hända. Jag tycker att dagsläget ibland är piss och skulle föredra en heltidsanställning på vilket jobb som helst, lärare eller något annat. Men en endaste anställning och på heltid. Slippa räkna ut vad alla små procent blir i timmar. Slippa fylla i blanketter till höger och vänster.
Samtidigt kunde det ha varit värre. Jag tänker på alla andra, outbildade arbetslösa, missbrukare, barn till missbrukare, människor utan kontaktnät, asylsökande och hemlösa, lågbegåvade och människor som av andra anledningar har fått sin intellektuella utveckling störd. Hur fan löser dem stressen av nedskärningarna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar