Bäbistid.

När mina barn har varit små har de, precis som så många andra, krävt ständig kroppskontakt med mig. Jahopp, då ska jag sitta här och amma/agera sovplats åt barnet någon timme igen, tänkte jag flera gånger om dagen. Försökte se till så att fjärrkontroll, telefon, något att läsa, dricka äta, torka osv fanns vid sidan av innan jag somnade. När Asta var liten stressade det mig inte så mycket. Jag satt mest och sov/tittade på Top Model eller fotade Asta i samma ställning, dvs. sovandes/ätandes i min famn. Jag tyckte om det. Och jag tyckte om det med Sickan. Med Sickan var det svårare eftersom Asta då också fanns. Hon skulle nog inte uppskatta att jag bara satt och kollade dokusåpor hela dagarna.

Det som däremot stressade mig var att så många andra mammor hann med saker. Så många andra mammor stressades/inte tyckte om att sitta så där stilla med sina barn hela dagarna. Alla andra var ute och for, fikade och hälsade på folk. Och jag bara satt där. Och satt.

Det kanske ändå stressar mig mer idag än vad det gjorde då. Faktiskt.

Vore det inte bra om alla blivande föräldrar fick gå en mindfullnesskurs så man kunde lära sig att bara vara med sitt barn. Samhället är så stressande och vi har sådana prestationskrav på oss att vi inte inser att vi faktiskt gör något när vi bara sitter där med våra barn i famnen. Vi lägger grunden för trygga ungar, och det är ju jättebra.

Jag var inne på stressspåret idag när jag var hemma med barnen. Sickan är dunderförkyld men lite för pigg för att bara vara hemma. Igår klättrades det på väggar och jag tänkte att vi borde styra upp någon slags aktivitet idag. Men när barnen hade lekt tillsammans både med och utan mig i nästan fyra timmar utan tjaffs och jag var i fullaste språng att sticka ut med barnen insåg jag ju att vi redan gjorde något. Så vi fortsatte med det till eftermiddagen. (Vilket var tur eftersom det visade sig att Sickan inte alls orkade med att leka någon längre stund i någon park).

Att det ska vara så svårt att bara vara.