I jämställdhetens tecken?

Fotbollsspelaren Anders Svensson fick en bil för att gjort landskampsrekord på 146 matcher något som Therese Sjögran med sina 182 matcher inte har fått. Pia Sundhage, Zlatan med flera skriver under på att Sjögran också borde uppmärksammas och ord som rättvist, i jämställdhetens tecken ploppar upp. Vad alla verkar ha missat att ta som en självklarhet är att Sjögran för 36 landskampsmatcher sedan verkar ha slagit det där rekordet.

Att det borde vara en självklarhet blir ännu tydligare när reportern Patrik Sjögren i sina frågor till Sundhage kring detta formulerar frågor med uttryck som "sticker det i ögonen" och man "Borde gjort samma sak rakt av för att göra det rättvist". Snacka om att förminska Sundhages åsikt kring det hela. För om man måste poängtera att man tycker att det är en småsak att tjata om rättvisa, jämställdhet etc så kanske man inte tycker att det finns strukturella skillnader könen emellan. Vidare borde man då heller inte givit Svensson bilen utan i första hand Sjögran.

Vill poängtera att jag inte är insatt i fotboll men lyssnar på Sundhages ord om att Svensson är bra och ändå förtjänar sitt pris.

Henrik Rydström uttrycker det hela bra (om man bortser från att han som så många andra verkar lägga vikt vid vilket kön som i fotboll genererar mest pengar):

"I det här fallet tycker jag att fotbollsförbundet ska vara tydliga med en signal att vi värderar en damlandskamp precis lika mycket som herrlandskamp."

Åh, blir så upprörd så jag finner inga ord... åh. 

While you're imitating Al Capone, I'll be Nina Simone and defacating on your Snorkyphone.

Drunk history gestaltar Al Capone och får mig att fundera över glorifiering av gangsters. 

Working 9 to 5, what a way to make a living.

Jag tycker om mitt jobb, tanken och syftet med vad jag ska utföra. Jag tycker om att vara i skolan eftersom det är dynamiskt. Har svårt att tänka mig ett annat yrke. Samtidigt kan det vara så tufft. Stora klassar, mycket som ska hinnas med. Efter några VAB-dagar och egen sjukdom ligger jag efter massor. Ihop med att vara en tredjedel tillsvidare, en tredjedel visstid och en tredjedel arbetssökande gör det hela lite bökigt. Samtidigt vill jag vara en del av mina barns förskola eftersom det sker förändringar pga neddragningar där också. Samtidigt ska jag bejaka andra jobb pga 30 % tillsvidare kommer jag ju inte att kunna leva på i all tid och evinnerlighet. Mycket ska klaffa och hållas ordning på. 

Jag tänker att jag ändå är akademiskt utbildad. Jag tänker att jag har arbetslivserfarenhet, körkort, ett bra kontaktnät, en fin familj och god kontakt med mina barns pappa (separerade). Jag har mitt personliga skyddsnät om något skulle hända. Jag tycker att dagsläget ibland är piss och skulle föredra en heltidsanställning på vilket jobb som helst, lärare eller något annat. Men en endaste anställning och på heltid. Slippa räkna ut vad alla små procent blir i timmar. Slippa fylla i blanketter till höger och vänster.

Samtidigt kunde det ha varit värre. Jag tänker på alla andra, outbildade arbetslösa, missbrukare, barn till missbrukare, människor utan kontaktnät, asylsökande och hemlösa, lågbegåvade och människor som av andra anledningar har fått sin intellektuella utveckling störd. Hur fan löser dem stressen av nedskärningarna?

Dagens.

Dagens vill ha: Sinnesfrid och en social hobby. Inte internetsocial. Orientering, kanske?
Dagens kläder: Hello Saferide-tröja, skjorta och jeans. I skrivandes stund samma T-shirt men gamla randiga PO.P gravidbyxor. Märkliga byxor som har funkat lika bra på mig vid 55 kg som vid plus 80 kg.
Dagens smink: Ansiktscreme, om det räknas som smink.
Dagens frisyr: Först hatt och spännen pga smutsigt hår. Sedan bara självtork efter tvagningen.
Dagens händelse: Timmen mellan middag och läggning. Rogivande och händelserik. Typisk carpe diem.
Dagens låt: Någon hittepå med barnen.
Dagens planer: Må bra.
Dagens saknad: En ordentlig telefon och ett nytt kameraobjektiv.
Dagens dummaste: Lagade mat på en färdig grytbas som skulle vara mild men blev jättestark (dålig kombo med barns nariga läppar). Gjorde ändå inte så mycket pga hade rester från gårdagen som barnen kunde äta.
Dagens sjuka: Tröttheten.
Dagens drog: Datorn.
Dagens humör: Lugn.

Snott listan från Fifi.

Sammanträffande.

Om det här är vad jag känner när jag stöter på dessa internet-troll? Ja-aaa.

Får hjärtklappning och kramp i bröstet av Facebook- och bloggkommentatorer som letar fel. Exempelvis: Någon skriver att hen älskar hästar och får svaret: "Men hur kan du haaata aaaallaa andra djur?"(OBS påhittat exempel).

Men seriöst, @kvinnohat skriver om hur asiatiska kvinnor nekats att gå in på krogen pga kan vara prostituerade. Minns inte om det var i sällskap av män eller inte. @kvinnohat fortsätter med att fundera kring ifall det inte vore bättre att männen nekats att gå in på krogen pga potentiella sexköpare. Följt av kommentaren att @kvinnohat skulle vara sexistiska gentemot männen. Suck.

Eller när Arga bibliotekstanten på facebook skriver att kommentatorer inte behöver säga åt henne vad hon ska eller inte ska skriva om utan att hon får skriva om vad hon vill på sin sida blir kommenterad att inte använda returknappen så mycket.

Mina nerver tål uppenbarligen all dessa inskränkta, negativa människor.

Bäbistid.

När mina barn har varit små har de, precis som så många andra, krävt ständig kroppskontakt med mig. Jahopp, då ska jag sitta här och amma/agera sovplats åt barnet någon timme igen, tänkte jag flera gånger om dagen. Försökte se till så att fjärrkontroll, telefon, något att läsa, dricka äta, torka osv fanns vid sidan av innan jag somnade. När Asta var liten stressade det mig inte så mycket. Jag satt mest och sov/tittade på Top Model eller fotade Asta i samma ställning, dvs. sovandes/ätandes i min famn. Jag tyckte om det. Och jag tyckte om det med Sickan. Med Sickan var det svårare eftersom Asta då också fanns. Hon skulle nog inte uppskatta att jag bara satt och kollade dokusåpor hela dagarna.

Det som däremot stressade mig var att så många andra mammor hann med saker. Så många andra mammor stressades/inte tyckte om att sitta så där stilla med sina barn hela dagarna. Alla andra var ute och for, fikade och hälsade på folk. Och jag bara satt där. Och satt.

Det kanske ändå stressar mig mer idag än vad det gjorde då. Faktiskt.

Vore det inte bra om alla blivande föräldrar fick gå en mindfullnesskurs så man kunde lära sig att bara vara med sitt barn. Samhället är så stressande och vi har sådana prestationskrav på oss att vi inte inser att vi faktiskt gör något när vi bara sitter där med våra barn i famnen. Vi lägger grunden för trygga ungar, och det är ju jättebra.

Jag var inne på stressspåret idag när jag var hemma med barnen. Sickan är dunderförkyld men lite för pigg för att bara vara hemma. Igår klättrades det på väggar och jag tänkte att vi borde styra upp någon slags aktivitet idag. Men när barnen hade lekt tillsammans både med och utan mig i nästan fyra timmar utan tjaffs och jag var i fullaste språng att sticka ut med barnen insåg jag ju att vi redan gjorde något. Så vi fortsatte med det till eftermiddagen. (Vilket var tur eftersom det visade sig att Sickan inte alls orkade med att leka någon längre stund i någon park).

Att det ska vara så svårt att bara vara.