Normbrytande hjältar.

Vad finns det för ickemanliga hjältar som inte är konventionellt snygga? Nog för att Sarah Connor i Terminator, Ripley i Alien och allehanda världsräddande personer må vara muskulösa men de är snygga och passar in. Hur hade Aileen Wuornos och Selby (googla filmen Monster) blivit mottagna av världen om de filmatiserats som Thelma and Louise?

Algerna i sjön.

Om man nu tycker att det är trist med alger i sjön kan man ju se över sin egen inblandning i vad som gör att Östersjön övergöds. Fundera över vad ni köper, eller inte köper.

Nu ska jag åka och bada någonstans utan alger.

Politisk opartiskhet.

Konstnären Marianne Lindberg De Geer bjuder Gudrun Schyman till bords i Go´kväll i går kväll. Hon pratar gott om Schyman och nämner också vilka politiska färger hon tycker att Schyman ska arbeta med. Inget konstigt med det. Eller, vänta nu. Är det inte lite konstigt att Lindberg de Geer får (indirekt) uttrycka sin politiska åsikt i SVT med tanke på att Sorans Ismail inte kunde vara kvar på radion med tydliga åsikter kring Sverigedemokraterna?

Jag förstår tanken kring opartiskhet på radio och TV och tycker att den ska respekteras. Men att något respekteras betyder inte att det inte ska diskuteras. Utan att vara större insatt i ämnet tänker jag att en slags opartiskhet är att låta alla komma till tals? Att utan censur låta alla få uttrycka sin politiska ståndpunkt. Vare sig man är programledare eller gäst i ett program.

Varför inte belysa detta än mer genom att ha program där samtliga partier får komma till tals. Ett program där en Sverigedemokratisk motsvarighet till Soran Ismail får debattera och vardagligt samtala med personer som Ismail men och med andra personer som uttrycker andra meningsskiljaktigheter? Här har jag full förståelse varför inte någon Sverigedemokratisk motsvarighet till Soran Ismail inte skulle vilja vara i med i samma program som Ismail. Dels eftersom det sannolikt inte finns någon sådan och dels för att ja, det finns ju ingen motsvarighet till Ismail. Skulle bli lite tråkig stämning. För Sverigedemokraterna.

Är det kanske det som det stora problemet med att låta människor uttrycka sin politiska ståndpunkt i radio och TV? Att den ena personen rappare i käften än den andra och därför blir mer trovärdig? Eller är det bara så att den som är mer trovärdig är just mer trovärdig? Åsikter som främjar mänskliga rättigheter och jämlikhet debatteras inte så lätt bort.

Om opartiskhet i radio och TV innebär att ingen får komma till tals och politiska åsikter inte får luftas, hur ska vi vanliga dödliga komma fram till vår egna ståndpunkt? Att på ett vardagligt sätt höra människor på TV vädra sin åsikter i ett jämspelt samtal är för mig väldigt viktigt. Att höra någon annan än en politiker prata om frågor jag funderar kring. Vi kan här gå in på maktspråk. Vilka är det som förstår det politiska maktspråket vars retorik i mångt och mycket är till för att täppa till sin motståndare snarare än lyfta till samtal. Att låta människor som Ismail komma till tals handlar inte bara om eventuell politisk påverkan utan just om att låta alla komma till tals. Jag tror att det skulle gynna debatten på en köksbordsnivå om människor med alla politiska åsikter fick komma till tals i etern. Istället för att stänga Sverigedemokratiska motståndare ute borde SR och SVT bjuda in Sverigedemokrater till studion.

Nu tänker jag att det finns en anledning till att dessa personer inte sitter med i ett folkligt Go´kväll eller i ett snabbpratat radioprogram. En majoritet är inte intresserade av att lyssna på dem. Jag tänker dock att det vore bra om de som vill lyssna på dem fick lyssna på dem i vardagliga samtal med andra än politiker, på ett språk som förstås kring köksbordet. Det känns som att jag drar åt ett håll där jag likt den politiska retoriken försöker knäppa till Sverigedemokraterna och må så vara. Men då är det i alla fall på lika villkor. De som röstar på Sverigedemokraterna är inte övervägande högutbildade människor som hänger med i den politiska debatten. Jag tror att det ofta handlar om människor med brist på bildning samt på okunskap.

Att stänga ute politiska åsikter från radio och TV gynnar nog partier som Sverigedemokraterna mer än om Sverigedemokraterna skulle få större utrymme i media. För vem är inte intresserad av vad de vill, egentligen? Och borde inte deras väljare få höra detta, om det nu går att göras tydligare?

Jag respekterar tanken kring opartiskhet inom radio och TV  men det behövs diskuteras. Vad händer när någon stängs ute på grund av sin politiska åsikt? Vore det inte en större opartiskhet att låta alla komma till tals? Ett Tankesmedjan med en person med Sverigedemokratiska åsikter, hur intressant vore inte det? Vad skulle de prata om?

Nej, upplysa framför att avhysa. Det tror jag på.

Om att kvinnor jobbar gratis.

Underbara Clara bloggar om att människor klagar på reklam i hennes blogg och att det väl inte finns något annat yrke där personalen förväntas arbeta gratis.
   Som lärare minns jag hur jag blivit ombedd att jobba på lov, utanför min ramtid, tagit lektionspass inom min ramtid vilket har medfört mindre planeringstid vilket i sin tur inneburit att jag inte haft tid att arbeta klart utan måste ta hem jobbet. Förskolepersonal förväntas vara till lags och inte ha några tider att passa när skamlösa föräldrar ideligen kommer för sent.Arbetsbördan läggs på samtidigt som lön och arbetstid bibehålls. Så sent som idag så jag en statusuppdatering på Facebook om en kvinna i vården som fått tagit över en sjukskriven personals arbete under en vecka. Det är två personers arbete på en person. Utan att ha fakta antar jag att det i stort är under samma arbetstid. Dygnet får ju inte fler timmar bara för att mitt arbete tar mer tid.
   Arbetsbördan på pedagoger och sjukvårdspersonal ökas och därmed stressen. Jag har på mitt nya lärarjobb för första gången utrymme för att ta en kopp kaffe på förmiddagen, innan lunch. Det har under mina fem år som lärare tidigare varit stört omöjligt (med undantag som bekräftar regeln). Men detta är ett socialt accepterat sätt att arbeta... eller, slita ut sig... gratis? För arbetsbördan ökar medan lön och arbetstid består.
   Jag vill arbeta som lärare men jag vill inte slita mig sönder och samman. Vill poängtera att jag är nöjd med min arbetsplats och att detta inte är kritik gentemot skolan jag arbetar på utan mot synen på arbete över lag.
   Cirka hälften av Sveriges befolkning, det vill säga kvinnor som grupp, är underbetalda männen och förväntas inte förvänta sig någon förändring. Jag håller delvis med Clara om att det är trist att folk gnäller över reklamen. Visst. Men jag vill också slit och släng-tänket är så normaliserat att det inte reflekteras över att det i stort sett är gratisarbete. Jag är obefintligt förvånad över att de flesta av dessa yrken också är kvinnoyrken. Så väl vård som skola som bloggvärlden.

2014 kunde inte börja bättre. I princip blivit headhuntad till två saker som jag känner att jag både kan bidra till och utvecklas inom själv. Går inte in mer på djupet där utan lämnar en euforisk mantel efter mig.

Skavlan

Skavlan.

Ester Roxberg besöker programmet ihop med sin pappa Ann-Christine. En transexuell person som berättar om hur det varit att komma ut som transsexuell. Hen berättar att han var rädd att komma ut.

I samma person deltar David Williams som berättar att han någon gång kallats Davina (kvinnliga formen, enligt honom, av David) varpå publiken skrattar. Han nämner också Wonder woman, tar några för henne typiska steg varpå publiken skratttar igen och så även Gordon Ramsey och Skavlan.

Här rasar jag.

David Williams plockar upp situationen, nämner att om en man ska gestaltas som en kvinna ska skämtet, om det nu är roligt, vara lika roligt om det hade gestaltats av just en kvinna. Den transsexuella personen berättar att hen inte tycker att det är roligt med män som klär ut sig till kvinnor men att hen kan hålla med Williams om att skämtet ska kunna utföras av både män och kvinnor.

De kanske borde fundera varför det tog nästan hela Ann-Christines liv att komma ut? Eller varför Ann-Christine än idag säger att hen inte förstår varför hen är som hen är. Utan att reagera skrattar vi när män misstas för att vara kvinnor. När små pojkar gör tjejiga grejer hånas dem. Inte ens när det i programmet handlar om ämnet lyfter programledare Skavlan på ögonbrynen. Eller jo, det berörs ju. David Williams tar upp det. Med journalistik i skjortärmen borde även Skavlan gjort en större grej av det? Har han inte gjort sin research innan intervjun? Tydligen inte. Viktigast verkar han ändå tycka att det är fråga hur det är för Ann-Christines partner att leva ihop med Ann-Christine och hade Skavlan gjort minsta lilla genusmedvetna research hade han upptäckt att det var en otroligt korkad fråga. Minns jag inte fel har även sexuella frågor kommit upp tidigare och då när en homosexuell person varit gäst.

Förhoppningsvis gick det in hos någon att det inte är komedi när män klär ut sig till kvinnor.

Och Gordon Ramsey. "Allergisk mot vegetarianer". "Vi behöver protein och näring". Fuck. Off. Kan inte alla som säger att vegetarianer inte får i sig proteiner läsa på lite.

Och här hade jag tänkt att länka lite från veckans LRF-diskussioner men det räckte med att hitta Kawa Zolfagarys inlägg i debatten.  

När jag ett par timmar efter nattning får extra hjärtslag pga förnims om samtalet jag hade med Asta strax innan hon somnade. Inser att vi hade en genuint samtal på helt lika nivå, bägge lika delaktiga. Så himla fint.